Efter en trög tur i trädgården, gick jag och sonen ut på trottoaren för att få lite bättre rull. Efter lite gemensamt arbete lyckades ändå sonen rulla lite framåt och lite bakåt för egen maskin. Däremot när trampan skulle runt ett varv tog det stopp. Just som vi höll på att knäcka koden slogs dörren upp och resten av familjen tillsammans med en Bobbycar uppenbarade sig. Lillasyster sätts på Bobbycaren och tösen sparkar sig framåt i lite sakta mak. Sonen tar då ner fötterna från tramporna och sparkar sig lite till åskådarplats, åt sidan. ”-Måste vänta tills den röda traktorn kört förbi”. Sen händer det inte så mycket med trehjulingen eftersom den ”blåa traktorn har slut på bensin.”

Bobbycaren/den röda traktor svischar förbi och hinner vända innan lillasyster tröttnar och istället vill undersöka grannarnas rosenbuskar.

 Den brummande, lilla röda traktorn med mycket bensin kvar.

 Några dagar efter det väldigt lyckade besöket kom det ett brev på posten, adresserat just till den lille motorreparatören. Inuti fanns en bok som hette ”Kissboken” och som på lite rim berättade om hur olika djur kissar. Eftersom den är från just J och M i Malmö, läses den med stor andakt.

 På sista uppslaget finns en bild på en pojke som kissar en rejäl omgång rakt i pottan, samtidigt som han, lite mästrande, dissar de andra djuren för att de inte kan kissa i pottan – som stora barn.

Följden har blivit att det finns ett enormt intresse för att producera på pottan och sedan se var de producerade tar vägen när man spolar på toaletten.

Erfarna kusiner hjälper till att öppna paketen.

Mycket nöjd bemästrar hon scootern och med sina långa ben kan hon faktiskt backa lite bakåt med den.

Och snabbt går det. Plötsligt sitter hon bara där. Som om det var det mest naturliga i världen. Som att gå eller springa.

Dottern utforskar allt. Sängbord, böckerna i bokhyllan, köksskåp etc. Det lilla pekfingret pillar och pekar. Det allra roligaste är att gå med ”lära-gå-vagnen” på trottaren på framsidan, och då skriker hon av skratt för att det är så härligt. Samtidigt börjar hon utveckla strategier; som att utbrista i illvrål när det inte går hennes väg eller om hon är hungrig.

Sonen fortsätter med sina brmbrm- och mickoslekar och är fortfarande VÄLDIGT intresserad av traktorer. Under besöket hos farmor och farfar i påskas, utforskades farfars outsinliga källa av traktorlitteratur och därför måste vi numera i godnattsagorna inkludera  traktorer av olika märken med diverse tillbehör som blinklampor, varningstrianglar och slirskydd.

Eftersom de där tre-timmars-sovpauserna nu obönhörligen är passé är det lite si-och-så med orken, humöret och sovandet. Sedan en tid tillbaka är det stört omöjligt att somna själv i sin egen säng inom rimlig läggdagstid. Som värst höll han sig vaken till midnatt medan vi föräldrar brukar gå och lägga oss ungefär två timmar tidigare. Därför vågar vi knappt tro att det är sant när sonen somnat före åtta, två dagar i rad. 

Idag vaknade båda barnen klockan sex. Den ena på inledningsvis soligt humör och den andre något surmulen (han brukar sova ca två timmar längre på mornarna och därför kan detta mulna humör vara förståeligt). Eftersom lillasyster är väldigt hungrig på mornarna försöker vi langa fram frukosten så snabbt vi kan. Till svar slänger hon ner alla sina smörgåsbitar på golvet och kräver in annat. Efter många och långa protester accepterar hon sedan gröten (och sedan går det på räls). Eftersom hon numera KAN skrika högt och gällt, så gör hon det, vilket i sin tur triggar igång V som bevisligen också  kan skrika högt, gällt och mycket. Sedan satte de liksom igång, både med sina skrik och att röja runt. Vi inledde dagen med att köra iväg ett ärende och fick tursamt (efter lite letande) syn på en traktor. Väl hemma; vill INTE VAAJA hemma. Tur till ICA med syskonvagnen. Dottern, som nu efter fyra timmars vaken tid började bli trött,  protesterar, ville dock  inte sova och får istället en banan. Sonen kan inte tänka sig att äta banan, eftersom ”sån äter man inte ute”. Suck. Sedan fick de hålla varsin sak som vi nyss handlat och då blev det tyst. Promenaden vid havet gick som planerat (dvs lugn och fin) med stopp i gluggen där man har bäst utsikt över hamnen, lyftkranarna och vindkraftverken. Vid platsen där mormors förskola är ute och leker, var dotterns ögon på halvstång och stämningen i vagnen allmänt såsig.

Eftersom en av dotterns nya konster är att plocka av sig mössan, fanns det ingen solhatt kvar när vi kommit hem. En pigg och alldeles solig dotter travade tillsammans med mig och V för att leta efter den försvunna hatten. Därefter, pga den tidiga morgonen, panikhunger med illvrål som följd. Lunchplanen var blodpudding till barnen och något annat till mig. Skynda, skynda och illvrål. Eftersom en viss huvudvärk började göra sig gällande ändrades lunchplanen till att bli blodpudding till alla. Tanken var att V skulle äta drygt två skivor och S en, då skulle det kunna bli några kvar till mig. Det borde räcka. Men båda barnen var hungriga och de där marginalerna krympte till att jag själv fick enoch en halv.

När dottern äntligen somnade vid kvart i två sjönk vi andra ner i sandlådan. Vi fyllde några hinkar och bankade på några sandformar. Det var som om musten gått ur oss och det var första gången på hela dagen som jag satt ner. Men -  det var ändå en perfekt avkoppling att sitta där och småprata medan vi pajade några sandkakor.

 Själv kallar han sig, som tidigare, katten. Katten gillar att bli klappad och gosad med och vill gärna bli jagad av ”hunden”. Generöst nog har även vi andra i familjen fått varsitt kattalias adderat till våra namn. Det kan tex vara så att det bara är ”mammakatt” som får byta blöja, eller pappakatt som får borsta tänderna. Katten hittar också på en del bus; häller ut badvattnet på golvet och krafsar upp jorden ur krukan så att den hamnar på golvet.

 Häromdagen när sonen och jag var ute och gick berättade han att det fanns en papegoja ”dääär”. Något förvånad började jag vända och vrida på mig i det något ordinära villakvarter vi befann oss i. Trots min oförmåga att identifiera någon papegoja höll han fast vid sin sak. Till slut förstod jag att han hade tolkat några geometriska figurer på en bygglastbil till att bli ett papegojhuvud. Det var en grön kvadrat med ett gult streck i högra hörnet (ett typiskt öga alltså) samt en röd triangel (som med en fri tolkning mycket väl kunde bli en näbb) i vänstra kanten.

 Vår lille prins är ju, som han alltid varit, väldigt förtjust i sagor och vi läser och läser och läser för honom. Vi har haft några Castor-, Barbapapa och Örnis bilarperioder, men nu verkar det vara prinsessor som gäller. TV:s ”Lilla prinsessan” finns även i bokform och vi har under några veckor nu nött ”Jag vill leka affär” med denna rätt rosa och glitterbefriade unga dam. Själv kunde jag inte motstå ”Så gör prinsessor” när den kom för några år sedan och har läst den för några rosa och glittriga flickor som liksom fastnat på sidan när prinsessan ska välja klänning i sin enorma garderob. Prinsen var visserligen fascinerad av alla klänningar och smycken och ägnade stor tid åt att studera alla detaljer ingående. Han tycker således att det är helt naturligt att prinsessor tacklar hårdast i hockey, jagar bort rövare och drakar. Hoppas han fortsätter med det!

Vi håller på att vänta in en liten ny granne. Under tiden leks det, grannar emellan. 

Mysstund i Laminon med snögubbe i bakgrunden.

Sonen, som är väldigt förtjust i sin verktygslåda, lånade ogärna ut sina verktyg. Eftersom O är rätt företagsam krävdes en del diskussion innan arbetsuppgifterna kunde fördelas till att V skulle såga bordet och O ”mickla”. Lillasyster försöker hänga med.

Den senaste veckan har vi haft en katt som kört snöplogen här hemma hos oss. Idag var det istället öronskyfflar som gällde. Och med öronskyfflar kör man traktor, precis som farfar. Dessutom har S visat stort intresse för traktorn/snöplogen/scootern och med henne på flaket blir det lilla ekipaget ett tåg. Sonen har vidare fått upp intresset för pussel och pusslar därför så fort chans ges. Eftersom lillasyster äter pusselbitar försökte vi hålla henne på avstånd, vilket dock visade sig omöjligt då hon näst intill är ostoppbar när hon vill vara med.

Nu i kväll satt han troget och vinkade i köksfönstret medan jag skyfflade bort det rätt stora täcke som kommit under eftermiddagen. Strax efteråt kom våra lokala snöplogar, med skrapan i och blinklampor på, vilket var så spännande att han  inte riktigt vågade vara kvar i vardagsrummet. Med lite övertalning stannade han dock kvar och sedan var ämnet svårt att släppa under hela läggningen.

Sista skottningen för kvällen stod maken för, stilig i sin snygga militärmössa.

Vi börjar också märka att han kan hela ordalydelsen i sina favoritböcker. Just nu är Örnis bilar den obestridlige favoriten (tätt följd av Lilla prinsessan) och således citerade han den vid middagsbordet idag när  vi pratade om månen. ”Det är kväll och månen lyser över staden”. Senare under läggningen skulle det visa sig att han kunde nästan hela boken utantill.

Här ett skapande som fortfarande ger spår upp på väggarna. Förutom att gräva i färgerna och hälla över dem i varandra (då vi upptäckte att den gula färgen försvann) kunde man också bygga eleganta torn med färgburkarna. Det är i denna stund, när burkarna ska dras loss från sitt vaakum som stora delar av innehållet gör en luftfärd. 

Förtjust har sonen uppmärksammat att lillasyster också kan vara lite busig och få sina ”nej”. Sittandes vid matbordet kan vi tex ibland se golvlampan i vardagsrummet röra sig fram och tillbaka samtidigt som vi hör ett nöjt flåsande, förmodat från dottern. Med ett skutt är sonen borta i soffan och uppmuntrar henne med glada tillrop. Då kommer hon visserligen av sig i sin lycka över att få uppmärksamhet från brodern.