Den blå traktorn och den röda traktorn

 Eftersom det var en sån varm och solig förkväll hamnade vi ute, hela familjen. Storebror hade fått löfte om att med hjälp cykla med sin cykel. Lillasyster, som tröttnat på ”lära-gå-vagnen” fick istället balansera med skottkärran och lyckades faktiskt balansera lite på egna ben också. Vår trehjuling har en styrstång därbak och den får vi föräldrar vackert hålla i när det ska cyklas. Vi försöker förmedla det här med att trampa och styra, men det har ändå slutat med att cykeln stannat när vi släppt stången.

 

Efter en trög tur i trädgården, gick jag och sonen ut på trottoaren för att få lite bättre rull. Efter lite gemensamt arbete lyckades ändå sonen rulla lite framåt och lite bakåt för egen maskin. Däremot när trampan skulle runt ett varv tog det stopp. Just som vi höll på att knäcka koden slogs dörren upp och resten av familjen tillsammans med en Bobbycar uppenbarade sig. Lillasyster sätts på Bobbycaren och tösen sparkar sig framåt i lite sakta mak. Sonen tar då ner fötterna från tramporna och sparkar sig lite till åskådarplats, åt sidan. ”-Måste vänta tills den röda traktorn kört förbi”. Sen händer det inte så mycket med trehjulingen eftersom den ”blåa traktorn har slut på bensin.”

Bobbycaren/den röda traktor svischar förbi och hinner vända innan lillasyster tröttnar och istället vill undersöka grannarnas rosenbuskar.

 Den brummande, lilla röda traktorn med mycket bensin kvar.

En finurlig faster i Malmö

Mycket efterlängtade kom den sydliga fastern med pojkvän på besök lagom till dotterns ettårsdag. Lite oturligt (men ändå inte) hade det varit ett obekant ljud i motorn under uppresan och M inledde besöket här med att öppna motorhuven för att reda ut problemet. Genast anlade sonen en något bekymrad min och skulle givetvis vara med och granska motorproblematiken. M fick allt stöd han någonsin kunde behöva. Lång tid efter besöket återkom sonen till just detta, hur han hade hjälpt M att fixa bilen.

 Några dagar efter det väldigt lyckade besöket kom det ett brev på posten, adresserat just till den lille motorreparatören. Inuti fanns en bok som hette ”Kissboken” och som på lite rim berättade om hur olika djur kissar. Eftersom den är från just J och M i Malmö, läses den med stor andakt.

 På sista uppslaget finns en bild på en pojke som kissar en rejäl omgång rakt i pottan, samtidigt som han, lite mästrande, dissar de andra djuren för att de inte kan kissa i pottan – som stora barn.

 

Följden har blivit att det finns ett enormt intresse för att producera på pottan och sedan se var de producerade tar vägen när man spolar på toaletten.

Ettåringen

Erfarna kusiner hjälper till att öppna paketen.

Fortfarande är det inga egna steg som tas. Däremot travas det snabbt och glatt med hjälp av någon förälder. Istället verkar det som om det duger gott att krypa fram och att KLÄTTRA. Upp på stolar, på kistan, i soffan, i lådor, in i köksskåp - allt man kan tänka sig. Sedan hörs det ett gny när hon inte kommer ner/ur och vi får hjälpa till att tråckla ut de små benen.

Mycket nöjd bemästrar hon scootern och med sina långa ben kan hon faktiskt backa lite bakåt med den.

Och snabbt går det. Plötsligt sitter hon bara där. Som om det var det mest naturliga i världen. Som att gå eller springa.

Njutningsfullt i sandlådan

Det är mycket nu. Efter en rätt hektisk period på alla plan börjar vi ana ett visst lugn. Här får ni först en kortversion av barnens utveckling och ett brottstycke av vår vardag.

Dottern utforskar allt. Sängbord, böckerna i bokhyllan, köksskåp etc. Det lilla pekfingret pillar och pekar. Det allra roligaste är att gå med ”lära-gå-vagnen” på trottaren på framsidan, och då skriker hon av skratt för att det är så härligt. Samtidigt börjar hon utveckla strategier; som att utbrista i illvrål när det inte går hennes väg eller om hon är hungrig.

Sonen fortsätter med sina brmbrm- och mickoslekar och är fortfarande VÄLDIGT intresserad av traktorer. Under besöket hos farmor och farfar i påskas, utforskades farfars outsinliga källa av traktorlitteratur och därför måste vi numera i godnattsagorna inkludera  traktorer av olika märken med diverse tillbehör som blinklampor, varningstrianglar och slirskydd.

Eftersom de där tre-timmars-sovpauserna nu obönhörligen är passé är det lite si-och-så med orken, humöret och sovandet. Sedan en tid tillbaka är det stört omöjligt att somna själv i sin egen säng inom rimlig läggdagstid. Som värst höll han sig vaken till midnatt medan vi föräldrar brukar gå och lägga oss ungefär två timmar tidigare. Därför vågar vi knappt tro att det är sant när sonen somnat före åtta, två dagar i rad. 

Idag vaknade båda barnen klockan sex. Den ena på inledningsvis soligt humör och den andre något surmulen (han brukar sova ca två timmar längre på mornarna och därför kan detta mulna humör vara förståeligt). Eftersom lillasyster är väldigt hungrig på mornarna försöker vi langa fram frukosten så snabbt vi kan. Till svar slänger hon ner alla sina smörgåsbitar på golvet och kräver in annat. Efter många och långa protester accepterar hon sedan gröten (och sedan går det på räls). Eftersom hon numera KAN skrika högt och gällt, så gör hon det, vilket i sin tur triggar igång V som bevisligen också  kan skrika högt, gällt och mycket. Sedan satte de liksom igång, både med sina skrik och att röja runt. Vi inledde dagen med att köra iväg ett ärende och fick tursamt (efter lite letande) syn på en traktor. Väl hemma; vill INTE VAAJA hemma. Tur till ICA med syskonvagnen. Dottern, som nu efter fyra timmars vaken tid började bli trött,  protesterar, ville dock  inte sova och får istället en banan. Sonen kan inte tänka sig att äta banan, eftersom ”sån äter man inte ute”. Suck. Sedan fick de hålla varsin sak som vi nyss handlat och då blev det tyst. Promenaden vid havet gick som planerat (dvs lugn och fin) med stopp i gluggen där man har bäst utsikt över hamnen, lyftkranarna och vindkraftverken. Vid platsen där mormors förskola är ute och leker, var dotterns ögon på halvstång och stämningen i vagnen allmänt såsig.

Eftersom en av dotterns nya konster är att plocka av sig mössan, fanns det ingen solhatt kvar när vi kommit hem. En pigg och alldeles solig dotter travade tillsammans med mig och V för att leta efter den försvunna hatten. Därefter, pga den tidiga morgonen, panikhunger med illvrål som följd. Lunchplanen var blodpudding till barnen och något annat till mig. Skynda, skynda och illvrål. Eftersom en viss huvudvärk började göra sig gällande ändrades lunchplanen till att bli blodpudding till alla. Tanken var att V skulle äta drygt två skivor och S en, då skulle det kunna bli några kvar till mig. Det borde räcka. Men båda barnen var hungriga och de där marginalerna krympte till att jag själv fick enoch en halv.

När dottern äntligen somnade vid kvart i två sjönk vi andra ner i sandlådan. Vi fyllde några hinkar och bankade på några sandformar. Det var som om musten gått ur oss och det var första gången på hela dagen som jag satt ner. Men -  det var ändå en perfekt avkoppling att sitta där och småprata medan vi pajade några sandkakor.

Gunde Svan är inte med

Förmiddagens mellanmål (ett äpple, skalat och skivat i klyftor) intogs i TV-soffan framför Vasaloppet. Tätgruppen närmar sig halvvägs och bergspriset i Evertsberg. Stanislav Rezahk och en kille från IFK Mora gör upp om spurtpriset, det är allvarligt talat inte så spännande. Plötsligt tar sonen blicken från TV:n, vänder sig mot mig, och säger sakkunnigt  ”Gunde Svan är inte med” varefter han åter vänder blicken mot vasaloppet.
Visst det är helt riktigt, Gunde Svan är inte med, men det är ändå ett lite märkligt uttalande från en kille på 2,5 år.
Anledningen till Gunde-kunskapen är att vi tillsammans tittade på ett långt inslag från Calgary-OS för några veckor sedan. Säkert tio minuter av inslaget handlade om femmilen, där som bekant Sverige vinner dubbelt genom Wassberg och Svan. Självklart hejade vi på Gunde och Wassberg. Vi hejade lite på Kirvesniemi också när han åkte med huvudet på sned i tåget efter Wassberg men sonen hade klara problem att uttala hans namn. Efter ett tag säger sonen ”Gunde har gula skidor”, något som jag inte alls lagt märke till. Efter ett tag kan jag faktiskt se att Gundes skidor ÄR gula på undersidan. Snacka om sinne för små detaljer.

Den lille prinsen

Som ni vet har vi en liten prins här hemma. Det är visserligen inget han själv kallas sig, men prinsen och jag har varit iväg och sjungit på rytmik idag. Eftersom lillasyster är sjuk fick hon ”passa Laas” och sonen och jag kunde ha en härlig stund för oss själva. Det är bara andra gången som vi går på rytmiken men sonen är helt förtrollad i musiken, ledaren och de andra barnen. Allt sugs in och sedan spelas allt upp igen på väg hem i bilen eller när vi kommit hem. Dessutom lyckades han vara med på alla övningarna och tog massor av initiativ till att leka med de andra barnen.

 Själv kallar han sig, som tidigare, katten. Katten gillar att bli klappad och gosad med och vill gärna bli jagad av ”hunden”. Generöst nog har även vi andra i familjen fått varsitt kattalias adderat till våra namn. Det kan tex vara så att det bara är ”mammakatt” som får byta blöja, eller pappakatt som får borsta tänderna. Katten hittar också på en del bus; häller ut badvattnet på golvet och krafsar upp jorden ur krukan så att den hamnar på golvet.

 Häromdagen när sonen och jag var ute och gick berättade han att det fanns en papegoja ”dääär”. Något förvånad började jag vända och vrida på mig i det något ordinära villakvarter vi befann oss i. Trots min oförmåga att identifiera någon papegoja höll han fast vid sin sak. Till slut förstod jag att han hade tolkat några geometriska figurer på en bygglastbil till att bli ett papegojhuvud. Det var en grön kvadrat med ett gult streck i högra hörnet (ett typiskt öga alltså) samt en röd triangel (som med en fri tolkning mycket väl kunde bli en näbb) i vänstra kanten.

 Vår lille prins är ju, som han alltid varit, väldigt förtjust i sagor och vi läser och läser och läser för honom. Vi har haft några Castor-, Barbapapa och Örnis bilarperioder, men nu verkar det vara prinsessor som gäller. TV:s ”Lilla prinsessan” finns även i bokform och vi har under några veckor nu nött ”Jag vill leka affär” med denna rätt rosa och glitterbefriade unga dam. Själv kunde jag inte motstå ”Så gör prinsessor” när den kom för några år sedan och har läst den för några rosa och glittriga flickor som liksom fastnat på sidan när prinsessan ska välja klänning i sin enorma garderob. Prinsen var visserligen fascinerad av alla klänningar och smycken och ägnade stor tid åt att studera alla detaljer ingående. Han tycker således att det är helt naturligt att prinsessor tacklar hårdast i hockey, jagar bort rövare och drakar. Hoppas han fortsätter med det!

Hon som vill vara med

Vi håller på att vänta in en liten ny granne. Under tiden leks det, grannar emellan. 

Mysstund i Laminon med snögubbe i bakgrunden.

Sonen, som är väldigt förtjust i sin verktygslåda, lånade ogärna ut sina verktyg. Eftersom O är rätt företagsam krävdes en del diskussion innan arbetsuppgifterna kunde fördelas till att V skulle såga bordet och O ”mickla”. Lillasyster försöker hänga med.

Den senaste veckan har vi haft en katt som kört snöplogen här hemma hos oss. Idag var det istället öronskyfflar som gällde. Och med öronskyfflar kör man traktor, precis som farfar. Dessutom har S visat stort intresse för traktorn/snöplogen/scootern och med henne på flaket blir det lilla ekipaget ett tåg. Sonen har vidare fått upp intresset för pussel och pusslar därför så fort chans ges. Eftersom lillasyster äter pusselbitar försökte vi hålla henne på avstånd, vilket dock visade sig omöjligt då hon näst intill är ostoppbar när hon vill vara med.

Kaosets ansikte

Enligt prognoserna kommer Skåne och Halland att i natt drabbas av ett snökaos. Kaosmedvetandet i familjen har därför höjts och vi pustar nu ut efter tre skottningar. Jag och sonen skottade först under förmiddagen, han med sin gula ”skyffel” och jag med en traditionellt större dito. Enligt sonen är detta med snöskottning betydligt mer intressant än sån där pulkaåkning. ”-Färdiga, klara” och så tar han i med allt han förmår bredvid min skottning. Vi har nu faktiskt uppnått meterhöga vallar (i trädgården).

Nu i kväll satt han troget och vinkade i köksfönstret medan jag skyfflade bort det rätt stora täcke som kommit under eftermiddagen. Strax efteråt kom våra lokala snöplogar, med skrapan i och blinklampor på, vilket var så spännande att han  inte riktigt vågade vara kvar i vardagsrummet. Med lite övertalning stannade han dock kvar och sedan var ämnet svårt att släppa under hela läggningen.

Sista skottningen för kvällen stod maken för, stilig i sin snygga militärmössa.

En mikos, flera mickosar

Det är mycket som produceras i ordfabriken nu. I stort sett allt som vi säger upprepas och från att bygga meningarna i stort sett utan pronomen och prepositioner, börjar alltfler sådana falla på plats. ”Jag fryser litegrann”, ”jag vill också vispa”, ”jag vill sitta  i soffan och titta på TV” är några exempel. Men visst hoppade vi ändå till när han vid matbordet häromdagen konstaterade att  ”plötsligt ramlade gaffeln ner på golvet.” Även fantasin kräver sina egna ord och idag när vi åkte bil lite utanför stan kontaterade han sakligt att ”där bor mikos”, vilket vi tror betyder kompisar. Mickosarna brukar bo där det också kan finnas traktorer och höbalar.  

Vi börjar också märka att han kan hela ordalydelsen i sina favoritböcker. Just nu är Örnis bilar den obestridlige favoriten (tätt följd av Lilla prinsessan) och således citerade han den vid middagsbordet idag när  vi pratade om månen. ”Det är kväll och månen lyser över staden”. Senare under läggningen skulle det visa sig att han kunde nästan hela boken utantill.

Här ett skapande som fortfarande ger spår upp på väggarna. Förutom att gräva i färgerna och hälla över dem i varandra (då vi upptäckte att den gula färgen försvann) kunde man också bygga eleganta torn med färgburkarna. Det är i denna stund, när burkarna ska dras loss från sitt vaakum som stora delar av innehållet gör en luftfärd. 

Förtjust har sonen uppmärksammat att lillasyster också kan vara lite busig och få sina ”nej”. Sittandes vid matbordet kan vi tex ibland se golvlampan i vardagsrummet röra sig fram och tillbaka samtidigt som vi hör ett nöjt flåsande, förmodat från dottern. Med ett skutt är sonen borta i soffan och uppmuntrar henne med glada tillrop. Då kommer hon visserligen av sig i sin lycka över att få uppmärksamhet från brodern.